Dags för val igen. För att klara av att värdera alternativen på ett bra sätt behöver jag skriva om mina tankar kring dem.

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest idag. Innan idag var det piratpartiet som gällde. Inte för att jag tror att piratpartiet eller dess representanter är bra per se, utan för att de andra partierna och dess representanter har gått över gränsen och någon måste förhindra dem från att fortsätta. (Dags att skicka ormarna på mössen, men vad ska vi sen skicka på ormarna?)

Jag röstade på piratpartiet till EU-parlamentet. Jag är besviken, inte så mycket för vad Christian mfl. har åstadkommit, där är jag mer än nöjd, utan för hur partiet har utvecklats. Det är inte sämre eller värre än något annat parti, det tror jag inte, det var mina förhoppningar som var för höga. 

Jag är besviken på att partiet verkar ha lyckats dra till sig yrkespolitiker som flugor till skit. Vi behöver inte fler yrkespolitiker, riksdagen är redan full av dem. 

Jag är besviken på hur partiet har hanterat sin ekonomi inför valet. En hel del beslut har tagits som jag bara inte kan förstå. Jag har inte någon stor inkomst, och större delen av den är ett lån, när jag skänker pengar till ett parti så ser jag helst att de inte går till en trerätters middag på någon herrgård åt "toppnamnen" i partiet. 

Men jag tänkte ändå rösta på piratpartiet. Försöka sålla fram en kandidat som inte har yrkespolitiker-dragen. 

Jag är tämligen säker på att piratpartiet behövs i riksdag och regering. Vi behöver någon som kan motverka att fler integritetskränkande/rättsosäkra/mfl. lagar stiftas. 

Framför allt behövs någon i riksdagen som ifrågasätter och säger ifrån. Någon som ser till att debatten inte dör, för det tjänar alla på. Frågorna behöver lyftas fram i rampljuset, folk måste få veta vilken väg Sverige har slagit in på och i vilken takt vi marscherar.

Jag tvivlar inte en sekund på att piratpartiet skulle lyckas med det.

Men nu har piratpartiet publicerat sitt valmanifest, och jag behöver ta ställning till det. För även om piratpartiet kommer att göra allt jag vill att de ska göra så kommer de ändå att göra fler saker.

Förmodligen är det ett billigt pris att betala, men det är ändå ett pris som behöver övervägas.

Men jag förstår inte riktigt det där. Både högersidan och vänstersidan vädjar till oss om att låta dem behålla sina jobb (med sina höga löner, förmåner och _inkomstgarantier_) mot att vi får en 200-300 kr/månad.

Varför är det så bra att plocka röster på att lova oss 200-300 kr mer i månaden från våra skattepengar, eller på att man plockar bort skattepengar från andra områden, men samtidigt så otroligt fel att lova oss 200-300 kr/månad ur egen ficka?

Man köper väl rösterna oavsett (i syfte att själv få en högre lön, förmåner och inkomstgarantier..?), det enda som skiljer är varifrån pengarna kommer.

Hur fungerar människor i grupp?

Är det bara jag eller lockar grupper fram det värsta (och kanske också bästa) hos individer?

En grupp är så mycket mer än summan av individerna.

Jag tänker på misshandel, rån, våldtäkt m.m som begås i grupper. Jag har svårt att tro att någon av individerna i grupperna skulle begå handlingarna om den hade varit en individ istället för en del av en grupp. Hade personerna varit ensamma hade det inte hänt.

Vad är det med grupper som drar fram detta beteende inom oss?

Om individerna hade hamnat som delar utav andra grupper, då hade handlingarna kanske aldrig begåtts?

Så vad är det med dessa speciella grupper där individer möts och drar fram det dåliga inom sig? Vad är det för slags personkemi som ligger bakom?

Jag är nog rädd för grupper utav människor, det blir så primitivt, man driver på varandra och ingen kan säga stopp.

Jag vill inte vara en del utav en grupp, jag vet inte vilka egenskaper som skulle lockas fram inom mig, och framförallt vet jag inte vilka egenskaper jag lockar fram hos andra.

Som om det inte räckte att jag behöver välja kandidater till Piratpartiets riksdagsvalslista - nu ska jag också behöva väka förvaltare av min tjänstepension.

Jag har inte i närheten av de kunskaper som krävs för att göra ett vettigt val vad gäller tjänstepensionen. Men det är ju kul att man får välja i alla fall. *not*

Jag är medlem i piratpartiet (Även om det känns som att jag ångrar det minst 10 gånger om dan)och har därmed rätt att sätta ihop en lista över kandidater till riksdagsvalet. En lista med folk som jag vill ha.

Upp till 22 namn ska vara på listan.

Det finns ungefär 200 kandidaturer.

Jag blev först mycket sugen på att sätta ihop en lista, det verkar vara ett mycket intressant sätt att få till lite demokrati inom partiet på.

Sedan insåg jag det. 200. 200 personer. Varifrån ska jag ta den tiden som krävs för att kunna göra en rättvis värdering utav 200 personer?

(Och om jag inte gör det- utan går efter de som skriker högst (men ändå bra) på forumet, så.. tjaa...då kommer jag aldrig att sluta ångra mig.)

Jag kände mig relativt paralyserade vid den tanken. 200.

Så jag kom att tänka på Barry Schwartz on the paradox of choice

och särskilt studien han nämner ungefär från minut 8 (om man inte orkar se hela hans tal, men det är värt det, om man gör det). 

"With so many options to choose from, people find it very difficult to choose at all"

Vilket var ungefär som jag kände det.

Men jag ska försöka rota runt i det hela och ändå komponera en lista - minskar jag folken på listan så blir det åtminstone lite lättare :)

Piratpartiet har svårt att locka kvinnor till riksdagen. Av ungefär 150 (jag chansar vilt här) kandidaturer är 23 av sådana där människor med fitta.

Det anses vara ett problem. Man (Partiledningen?) vill ha minst 40 kvinnliga kandidaturer. Jag blir förstås skeptisk, min människosyn är väldigt negativ.

Vill piratpartiet ha fler kvinnor för att det "ser bra ut", för att slippa medias attacker?

Jag ger inte så mycket för ageranden som sker bara för syns skull, oavsett om de är bra eller dåliga. Jag antar att jag värderar uppsåt mycket högre än handling.

Om det å andra sidan faktiskt handlar om att de vill få in en diversifierad grupp till riksdagen, för att minska homosocialitet och alla problem som det faktiskt medför. Då är det en imponerande gest.

(Men vart är isåfall uppropen för invandrare, handikappade, blinda, rödhåriga, grönögda?)

I ett svar på nyhetsinlägget om att kandidaturtiden förlängs skriver CJ Rehbinder om att det är en underliggande problem (könsbaserad uppfostran) som påverkar antalet kvinnliga kandidater.

Det låter ju rimligt, jag är inte den som inte tror att flickor och pojkar behandlas olika under uppväxten.

Men vänta lite nu - om man studerar statistiken över könsfördelningen (det finns tyvärr ingen statistik över invandrare, handikappade, blinda, rödhåriga eller grönögda) piratpartiets medlemmar så är ungefär 12% kvinnor.

Om 23 personer av ca 150 (jag är otroligt osäker på den siffran, men hittar inte någon räknare över antalet kandiderande och senast jag såg den låg det runt 143) är kvinnor, så är 15% av kandidaterna kvinnor.

12% av medlemmarna.

15% av kandidaturerna.

Finns det verkligen en orsak att börja snacka om att det finns ett underliggande problem som gör kvinnor mindre benägna att kandidera - utifrån dessa (något osäkra) siffror är ju kvinnor snarare mer benägna att kandidera?

Det finns ytterligare en effekt av det här.

Jag är kvinna. Jag är medlem i piratpartiet. Jag skulle kunna kandidera. Men efter den här... uppmärksamheten? (på antalet kvinnor) så skulle jag, om jag blev invald, aldrig kunna släppa tanken på att jag bara blev invald för att jag har en fitta, att jag inte är där för min kompetens. Att jag är där för att det ser bra ut.

Jag hoppas att de kvinnor som blir inröstade inte är lika oroliga och paranoida som jag.

Jag funderade på att kandidera bara för att fylla upp kvinnakvoten och sen inte bry mig så mycket, men om man nuändå ska vänta in 40 kvinnliga kandidaturer kanske det är bättre att de går till 40 kvinnor som är helhjärtat motiverade att kämpa för att ta sig in i riksdagen.

Inte en lat slacker som heller raidar än dyker upp på mötet när Anna och Rick besökte kommunen, trots att hon bor knappt 100 meter från möteslokalen. (Men det var nog rätt val, ändå.)

Det slog mig, att alla våra stora tidningar verkar vara positiva till Lissabonfördraget. Annars brukar det ju gå att skilja dem åt i politiken.

Men det finns en del frågor, en hel del frågor till och med, där alliansen och den rödgröna röran (åtminstone sossarna) håller med varandra så gott som det går. I frågorna i EU har de, under föregående mandatperiod, röstat lika i 98% av frågorna.

Vad innebär det då?

98% av frågorna har vi "inget" val i - oavsett vilken sida vi väljer så blir resultatet det samma. Det finns inga alternativ.

Invandringen och integrationspolitiken är en sådan fråga - så det är tur att vi har SD som alternativ.

FRA, IPRED, övervakning och integritet är en annan sådan fråga - så det är tur att vi har PP.

Men det är svårt att se frågorna där det inte finns något alternativ, det blir ingen debatt om dem. Ingen medial uppmärksamhet. Bara oliidlig tystnad.

Vi måste hålla hårt i våra småpartier på kanterna (även om det kanske även råkar inbegripa KD). Det är de som ger oss ett alternativ, en valmöjlighet, det är de som garanterar vår demokrati.

Alliansens fina ord om valfrihet ekar tomt.

Vi får välja vårdplats - "Vårdvalet" - men vi får inte välja (eller välja bort) Lissabonfördraget.

Klockan har slagit 00:00, idag röstar irländarna.

Ändå har svensk media inte skrivit så mycket om det, jag höll på att missa det helt.

Media skrev mycket mer om exv. Tysklands inrikesval. Trots att utfallet av Lissabonröstningen påverkar oss så otroligt mycket mer.

Finns det ingen efterfrågan på att läsa om Lissabonfördraget och den avgörande röstningen? (Men det finns intresse för tysk inrikespolitik?)

Vadan denna tystnad?

Idag lär det väl skrivas lite iaf.